När vi är på väg till tävlingen har jag massor av fjärilar i magen. Fast varför vet jag inte riktigt, Josie och jag är väl förberedda och mer kan jag inte göra. Amanda pladdrar på om att hon och Ottokommer slåmig och Josie rejält i dressyren och att hon har en stor chans i hoppningen också. Jag lyttsnar bara med ett halvt öra och ägnar mest del av koncentrationen att titta ut genom fönstret istället.
Dessutom är jag för trött för att lystna på hennes tjat, vi gick upp halv sex imorse bara för att göra i
ordning oss och fläta hästarnas svansar.
På volten kännsdet som om vi flygerfram, Josie kröker på nacken och sträcker fram frambenen som en riktig dressyr häst.
I galoppen tramparhan under sig med bakbenen hållersvansen högt.
När vi är klara är jag väldigt nöjd med oss, av de sex ekipage som ridit redan ligger jag och Josie tvåa och efter som det bara är åtta ponnyer anmälda till den här kursen är jag väldigt nöjd.
För Amanda går det riktigt bra också, vi tävlar inte i samma kurs första gången och i hennes kurs ligger hon etta av fem ekipage.
När våra kurser är klara ligger jag tredje plats och Amanda tvåa.
Jag är riktigt nöjd eftersomdetta bara var första omgången, men Amanda är en då inte nöjd.
-Det var bara för att Otto saktade av i slutet på volten, gormar hon och ger Otto en lättknuff i sidan och ser väldigt sur ut.
-Ni gjorde så bra ni kunde, tröstar jag, ni kom faktiskt tvåa och Otto skäms faktiskt.
Han står med sägnt huvud och dem stora åsne öronen vippar.
