Jag står med armarna runt Zacs hals och borrar in näsan i hans mjuka päls. Han lägger sin lilla grå mule mot min kind och nappar till sej en tuss hö. Jag har förlorat, Zac, så är det bara. Jag daskar till mina lår med handen. Allting är benens fel. På sommaren har jag växt minst en decimeter och mer värkar det bli. Om jag inte hade växt så mycket skulle jag inte förlora Zac. Stalldörren gnislar till och mamma kikar in.
-Dom har kommit nu med transporten, Hanna, säger hon.
-Okej, säger jag sammanbitet och knäpper fast grimmskaftet i grimman. Zac följer snällt med mej ut genom stalldörren och följer med mej upp mot transporten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar